Bedömningen är utförd enligt Atrax-modellen. Även om modellen baseras på svenska referensdata, tillämpas samma metodik för att identifiera och utvärdera lokala riskfaktorer för Finland.
Länsstyrelsen eller kommunen kunde innan miljöbalken trädde i kraft avsätta naturvårdsområden med stöd av naturvårdslagen. Skyddsformen var svagare än naturreservatet och fick inte hindra pågående markanvändning, som till exempel skogsbruk. De flesta naturvårdsområden inrättades för att värna om landskapsbilden, framför allt i kusttrakter, eller för att upprätthålla skötseln av slåtterängar och betesmarker. Några kommuner har använt skyddsformen för att slå vakt om populära friluftsmarker. Sedan miljöbalken trädde i kraft har möjligheten att skapa nya naturvårdsområden upphört. Men redan bildade naturvårdsområden finns kvar och ska enligt miljöbalken numera betraktas som naturreservat.
Källa: Naturvårdsverket
Syftet med naturreservat är att bevara värdefulla skogar och vatten, fjäll och myrar, ängar och hagar och de arter som förekommer där. För varje naturreservat finns föreskrifter som beskriver vilka begränsningar som gäller. Källa: Naturvårdsverkets hemsida.
För att genomföra en åtgärd eller aktivitet inom ett naturreservat kan det krävas dispens eller tillstånd. Källa: Länsstyrelsen
Risknivåer och motiv
Låg risk: Avståndet till skyddsvärt område är mer än 500 m från fastighetsgräns.
Medelhög risk: Avståndet till skyddsvärt område är 0-500 m från fastighetsgräns.
Hög risk: Skyddsvärt område finns inom fastigheten.
Naturvårdsområde |
|
Avstånd (m) | >500 m |
Avstånd (m) | 0-500 m |
Avstånd (m) | Inom polygon |